I teorin var allt bättre förr

Tidigt arbetspass följt av en eftermiddag och kväll i föräldrahemmet. Middag serverad, nån annan som springer efter dottern när hon ropar. Mycket kärlek och skratt. Precis vad som behövdes efter ett par tunga veckor.

Hamnade i uterummet med pappa efter maten. Han visade stolt upp sin nya vinylspelare och trots åtta grader celcius (uterummet är inte vinterbonat och var inte uppvärmt) satt jag där, invirad i filtar, och bara njöt. Dylan har förmodligen aldrig låtit vackrare. Det blev ingen långkörare men vi hann med en del LP-skivor åtminstone. Och medan vi satt där drömde jag mig bort, tillbaka i tiden. Jag vet inte hur det är med er men jag har bland många minnen ett stort, starkt som etsat sig fast i mitt medvetande. Under hela min uppväxt såg våra fredagskvällar ungefär likadana ut; pappa vid spisen med ett glas vin vid sin sida och musiken igång i bakgrunden. Roy Orbinson, Springsteen, The Byrds… 60- och 70-tal var alltid temat. Maten framför teven, in med syskonen i vinkällaren och välja läsk från den röda backen, godis efter att käket hittat sin plats i magen. Riktigt medel-svensson-familjemys. Och jag älskade det.

Så helt plötsligt satt pappa där igen på sina knän på golvet, letandes efter skivan med den där låten han ville spela just för mig. Allting kom tillbaka och känslorna vällde fram. Det där som alla 80-åringar jag träffar på jobbet säger, att det var bättre förr, kanske stämmer trots allt? Reflekterar i bilen hem och kommer fram till att det förmodligen är ren bullshit.

Jag tror att vi vill tro att allting var bättre förr. Att vi romantiserar. För säkerligen hade vi fredagskvällar där pappa inte spelade musik, där stämningen inte var på topp och där vi syskon inte sprang och hämtade läsk ur den där röda backen. De flesta fredagarna var grymma, men inte alla. Och även om den tiden var helt underbart kravfri och rolig så fick jag höra pappas skivor idag igen, och jag kunde till och med stanna upp och njuta av stunden vi hade ihop.

Är vi rädda för att det vi har framför oss aldrig kommer bli lika bra som det som finns i backspegeln? Eller är vi bara för fåfänga för att kunna njuta av det som faktiskt finns framför våra händer varje dag? Jag tror inte att det nödvändigtvis måste finnas en motsättning, utan att vi faktiskt kan njuta av det som händer i våra liv här och nu samtidigt som våra minnen kan värma upp de dagar då vi faktiskt inte är på topp.

Tack för stunden pappa! Jag längtar till nästa. Tills dess spelar jag min egen musik, utan att titta tillbaka för mycket.

 

/Niklas

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s